Har ni tänkt på det här med tid? Såklart ni har! Någon gång i alla fall. Jag tänkte på tiden senast för en stund sedan, när jag insåg att jag inte skrivit något här på över en vecka. Var tog den veckan vägen? Vissa händelser i mitt liv känns som evigheter sedan, fast de hände förra året. Och andra ögonblick kändes som igår, fast det gått åratals sedan de hände.

Jag tror inte riktigt på tiden. Tid känns, precis som mycket annat, som något som är skapat av människan för att ‘hålla koll’. Ja, jag vet det kan låta flummigt och jag kan inte riktigt förklara vad jag menar, för jag förstår det nog inte fullt ut själv.

Förr så gick tiden snabbt när jag hade mycket att göra och/eller ägnade mig åt något roligt. Tristess gjorde att varje minut var en evighet. Så är det inte idag. När jag tycker att jag inte gjort något särskilt så är morgon plötsligt kväll. När jag fyllt en dag med massor av olika aktiviteter så känns det som jag haft en lång och innehållsrik dag och jag tänker många gånger att hur kunde jag göra allt detta på bara några timmar.

Så, vad har jag gjort då? Sedan jag skrev sist… Ja, vad har jag gjort? Fixat med min musik. Jobbat på med nästa album. Lagt upp en kommande release. Stickat färdigt en cardigan till yngsta barnbarnet. Påbörjat en ny cardigan till äldsta barnbarnet. Skapat några filmklipp. Bakat frallor (några gånger). Sökt jobb. Tittat på ett par tv-serier och någon film. Men annars? Förutom det där vanliga vardagliga som tvätt och städ. Ja, det vet jag faktiskt inte! Men jag har hur som helst fyllt mina dagar med den där tiden som jag inte riktigt tror på.

Och vet ni? Det är faktiskt helt okej. Det känns hur bra som helst. För det känns ändå som att varje stund, varje dag är fylld med underbara ögonblick och att jag är precis exakt där jag ska vara. Bortom tiden. Här. Nu. I varje ögonblick. Och jag är tacksam! Oändligt tacksam. För mitt liv har inte alltid varit så. Jag har inte tillåtit mig att få vara jag. Jag har aldrig accepterat det där med att “vara här och nu”. Innan. Förr. Men nu lever jag allt det där jag trodde bara fanns i drömmar och fantasi. Jag lever precis rätt, för mig, alldeles här och alldeles nu. Flummigt eller ej, men det får mig att må bra. Och det får mig att vara tacksam. Tacksam för att jag alltid har det jag behöver.

Och tacksamheten är en gåva! För ca 1 år och 4 månader sedan började jag använda en app för tacksamhet. Jag satte en påminnelse i appen att varje kväll klockan 19:00 skicka en notis. Notisen får alltid ligga kvar tills jag lägger mig på kvällarna. Då ser jag den och jag öppnar appen och skriver. Ibland bara några få ord, ibland flera meningar. Jag skriver ingenting annat än det jag är tacksam över just denna dag. Och inte en enda dag har jag INTE hittat något att vara tacksam över. För några dagar sedan när jag skrivit poppade ett fönster upp, som berättade att jag visat tacksamhet i 475 dagar. Det kändes stort. Men jag går aldrig tillbaka och läser. Jag är tacksam här och nu. Idag! Och något jag är enormt tacksam över är att, sedan jag började skriva in den där appen så har jag näst intill helst slutat att sakna det jag inte har. Och det i sin tur attraherar mer att vara tacksam över. Denna spiral av godhet vill jag gärna stanna i, så jag fortsätter att vara tacksam för mitt liv, för det jag har, för den jag är, för där jag är…

Så vad tänker du om det här med tid? Och vad är du tacksam för idag?

All kärlek till dig!//Allie

Starka krafter arbetar bortom vår mänskliga kontroll. Synkroniteten du upplever förundrar dig gång på gång. Karma jobbar på och du börjar se resultatet av det du sått. Saker och ting sker med stor hastighet och du kan förvänta dig snabba resultat. Har du tidigare lagt en god grund är sannolikheten stor att allt nu, bit för bit, faller på plats . Du får den information du behöver för att ta dig vidare framåt. Omfamna förändringen, lita till din inre röst. Allt är som det ska!

All kärlek till dig!//Allie

Detta är förstås inte alls mitt första budskap, men det är det första budskap jag delar med mig av online. Jag är självlärd och följer det jag får till mig. Oftast förstår jag först när jag sagt något att det faktiskt kom någon annanstans än från min hjärna.
Som jag tidigare berättat så är jag en kreativ själ och för ett par år sedan fick jag för mig att jag skulle göra mina egna kort med budskap. Jag brydde mig inte om huruvida jag följde mallen som är satt för tarot eller orakel. Jag blandar och fixar utifrån vad som känns rätt. Och en kortlek skapade jag. 🙂
Jag lade den åt sidan och tänkte att den kanske kommer till användningen en dag och idag gjorde den det. Jag hade en stark känsla av något odefinierbart, men positivt, redan när jag vaknade imorse. När jag kom upp till mitt kreativa rum, kom det ganska snart till mig att jag ska använda mina egna kort för att förmedla ett budskap här. Kan tillägga att jag inte använt någon av mina lekar på väldigt länge, då jag känner att jag själv har det jag behöver och inte behöver någon vägledning.
Hur som helst, så hoppade två kort ur leken när jag blandade. De for åt varsitt håll och jag tog upp den och kände in.
Jag förstod snart att det delvis var ett budskap till mig själv och att de båda korten hörde ihop. Igår avslutade jag arbetet med en sång som handlar om just precis innebörden (min tolkning) av korten. Är det inte fantastiskt? Att så snabbt få bekräftelse. Jag känner en enorm tacksamhet i dessa stunder.
Men min tanke var ju från början att dela med mig så jag tror att det finns fler av er därute som just i denna stund behöver denna vägledning/bekräftelse. Eftersom jag tolkar utifrån det jag får till mig, snarare än att följa en fast mall, så kan det hända att just du ser någonting helt annat än vad jag ser. Och vet du, det är helt okej. Du får det du behöver! <3

Det är en ganska rörig tid du lever i. Du känner osäkerhet inför vägval du behöver göra och beslut du ska fatta. Det kan vara svårt att skilja på fantasi och drömmar ibland, men ha tillit till att vad du än väljer så är det okej. Allt är precis så som det ska vara. Drömmarna du har är inom räckhåll. Var säker på att allt du vill ha, det kan du också få. Tänk tankar som ger dig en positiv och behaglig känsla. Du är stark och trygg. Du behöver bara påminna dig själv om att DU är den viktigaste personen i ditt liv. Stå upp för dig själv. Var tydlig med vad som är viktigt och vad du behöver. Gör dig av med det som känns tungt och det som suger ur din energi. Gå ut i naturen, “krama ett träd” och hämta kraft. Du har det du behöver. Lyssna till din inre röst och följ det du får till dig. Allt är väl!

All kärlek till dig!//Allie

Jag är en periodare. En periodare i konst och skapande. Och jag älskar utmaningar och att lära mig nya saker. Och när jag får för mig något så lägger jag hela min själ och nästan all min tid i de projekt jag startar. Det kan vara vad som helst, så länge det inbegriper kreativt skapande. Mina perioder kan vara allt från några få veckor till år. Ibland har jag flera projekt på gång samtidigt. Jag måste också alltid utmana mig själv och jag håller mig sällan till ett mönster eller recept. Har jag till exempel en period av handarbete, ja då har jag ett mönster jag utgår ifrån, men sen ändrar jag ofta i mönstret. Ibland har jag till och med använd ett par-tre olika mönster som på något märkligt sätt blir ett. Jag blir dessutom oftast nöjd med mina kreationer, vilket inte alltid har varit fallet. Förr i tiden så påbörjade jag mycket, men avslutade sällan. Så är det inte idag. Jag har skapat mängder av smycken, tavlor, drömfångare, väskor, tröjor, kramdjur… och massor av andra saker. Jag målar konst direkt på väggar och ger mig inte förrän det är klart.

Det finns dock en sak jag hittills aldrig lyckats med. Kanske tror jag bara att jag inte kan, eller så kan jag faktiskt inte just detta. Jag är uppväxt i en musikerfamilj och då och då genom mitt liv har jag haft perioder av skrivande. Jag skriver texter som i mitt huvud känns som sånger. Men texterna har alltid bara stannat på pappret. Hur jag än vänt och vridit på tangenter och strängar så har jag aldrig lyckats få ut de där melodierna ur mitt huvud. Beat och genrer finns, men att skapa det fysiskt och kunna lyssna på det har alltid varit omöjligt. Jag trodde nog jag accepterat det. Jag såg hur människor runt omkring mig började göra AI-låtar och för mig kändes det både fusk och fejk.

Men så bestämde jag mig för att åtminstone testa och se om jag kunde lyckas att få fram de toner och melodier jag hört i mitt huvud. En möjlighet att sätta musik till mina ord…

Det blev en egen liten resa det…

2020, när jag och min tvillingsjäl insåg att vi faktiskt är en och att vi hör ihop, växte idén om ‘Morningstar’ fram. (Ja, jag får ibland nypa mig själv för att förstå att det är på riktigt. Att det går att träffa din andra halva. Det får bli andra inlägg om det där med tvillingsjälar tror jag.) Jag började återigen att skriva, men det stannade fortfarande bara på pappret. Min andra halva är singer&songwriter, alltid med många olika projekt på gång, så det blev liksom aldrig tid för ‘Morningstar’. Idag förstår jag att det var så för att tiden inte var rätt då.

Förra året bestämde jag mig i alla fall för att då prova det där med AI, och jag kom att lära mig mycket mer än jag trott. Dessutom ändrade jag min inställning fullständigt. Nej, jag tycker fortfarande inte att det är okej att trycka på en knapp, låta AI göra allt jobb och sen säga att man skrivit en låt. Men det är heller inte så jag jobbar. Varje låt tar tid. Den processas om och om igen för att komma dit jag vill att den ska komma. För mig är AI ett redskap, inte någon som gör mitt jobb. Jag har också insett att allt motstånd mot AI egentligen handlar om rädsla, precis som det är med nästan allt nytt och okänt. “Tänk om musiken avhumaniseras!”, “Tänk om jag inte längre kan försörja mig på min musik!” Tänk om, tänk om… Men om vi tar en titt bakåt i tiden så har det alltid sett ut så. Nytt är skrämmande! Förändring är jobbigt! Titta på teknologin i stort; datorer, mobiltelefoner… Men om vi nu ska hålla oss inom musikens värld så kan vi ta exempel som synthar, digitala trummor… eller rädslan för Iron Maiden och djävulens musik… Exempeln tar aldrig slut.

Jag anser att det är precis samma sak med AI. Det handlar inte om att AI är fusk och fejk. Det handlar om HUR du använder AI och huruvida du är öppen och ärlig med det du skapar. Ja, jag använder AI för att skapa musik. För att jag vill få ut mina texter och för att jag tycker att det är fruktansvärt roligt. Men jag trycker, som sagt, inte bara på en knapp. Jag jobbar med låten till AI följer min vilja. Först då är jag nöjd! Man kan väl säga att AI spelar och sjunger mina texter utifrån min lagbok. Och jag älskar det jag skapat och idag finns Morningstars första EP på Spotify.

Hur många streams vi får spelar egentligen ingen roll. Som med allt annat så ser jag det som att “den når fram till den som behöver det”. Punkt!

Är du nyfiken är du välkommen att lyssna HÄR!

All kärlek till dig!//Allie

Denna händelse utspelade sig för några år sedan, då jag fortfarande jobbade intensivt på att inte oroa mig för morgondagen. Jag var på väg till sängs och erinrade mig om att jag nog behövde beställa hem nödvändiga mediciner. Jag tittade i medicinskåpet och konstaterade att det jag hade hemma inte skulle räcka fram till lönedagen. Jag saknade fortfarande runt 700 kronor för att komma upp i “kostnadsfritt läkemedel” och jag hade definitivt inte råd med min dyra medicin. Jag stängde skåpet och sa högt till mig själv “det ordnar sig” och jag minns att jag starkt kände att det kommer det också att göra.

Jag lade mig i sängen, men hade svårt att somna. Inte för att jag oroade mig. Det där med medicinen hade jag redan släppt. Det var bara en sådan där kväll då tankarna for hit och dit och jag hade svårt att komma till ro. Jag tog upp telefonen och såg att jag fått ett mejl. Jag läste mejlet och först kopplade jag inte vem det var ifrån, men efter ett tag gick det upp för mig att det var en av medlemmarna i ett band jag fotat på en konsert ett par år tidigare. Ett band som flitigt använt och delat mina bilder och ALLTID hänvisat till mig som fotograf. Ovan nämnde medlem skrev att bandet uppskattade min fotokonst och gärna ville skicka ett litet bidrag som tack.
Bandet var på den tiden inte särskilt känt så jag blev förvånad över att de ville skicka pengar till mig. Jag har varken förr eller senare varit med om att någon som använder mina bilder i sociala medier frivilligt betalar för det. Till och med etablerade artister/band som lever på sin musik och lätt skulle kunna betala för sig, använder enbart det de kan få gratis. Här kom ett relativt “okänt” band och ville uppmuntra mig. Jag skrev tillbaka att jag var glad för att de uppskattat och delat mina bilder och att jag absolut inte förväntat mig att de skulle betala för det. Men jag skrev också att jag självklart är tacksam för alla extra inkomster jag kan få (fotografering är ingen billig hobby) och skickade med mitt telefonnummer enligt önskemål. Tjugo minuter senare satt 1000 kronor på mitt konto.
Japp, det ordnade sig! Jag släppte oron och litade på att allt skulle lösa sig. Det gjorde det! Det kan många gånger tyckas omöjligt, men du vet aldrig varifrån hjälpen kommer. Ofta är det svårt att se utanför de ramar vi är vana vid. Hur som helst, så var denna händelse en av alla de magiska upplevelser jag haft. En av de stunder jag tänker tillbaka på när min tro sviktar. Då kan jag ta tillbaka min styrka och fortsätta framåt på min egen skapade väg.

All kärlek till dig!//Allie

(Inlägg postat första gången 2025-12-21)

Denna händelse ägde rum någon gång under våren/sommaren 2021. Jag satt i bilen på väg hem från jobbet. Dagen innan hade jag bakat någon form av kaka. Jag minns inte vad för kaka, men jag vet att vispad grädde var lite a och o för att kakan skulle komma till sin rätt. Jag hade dock ingen som helst lust att gå in i någon affär. Jag var trött och ville bara hem. Om jag inte missminner mig så var det dessutom fredag, vilket betydde mer folk än vanligt i butikerna i den lilla stad jag då bodde i. Jag satt och dividerade med mig själv om hur viktig den där grädden egentligen var. Så kom jag på att jag kunde stanna till vid den lilla Coop Xtra-butiken. Den brukade vara ganska lugn, även på fredagar. När jag svängde runt i rondellen vid butiken och såg att parkeringen var näst intill tom, bestämde jag mig för att köpa den där grädden.
Inne i affären gick jag med raska steg bort till mjölkdisken. Men var fanns grädden? Det var ingen stor disk, kanske fem-sex dörrar och jag plöjde igenom hylla för hylla, dörr för dörr, med min blick. Jag insåg i samma ögonblick som jag stod framför den sista dörren att grädden var slut. Och då menar jag verkligen slut. Bakom dörren fanns ingenting mer än de små etiketterna som informerar om pris, produkt med mera. Änglamark grädde slut, Coop grädde slut, Arla grädde slut och så vidare. Jag tänkte att det kanske inte var meningen att jag skulle ha någon grädde. I nästa stund dök tanken på laktosfri grädde upp. Jag gick tillbaka några meter, till den “laktosfria” delen i butiken. Den delen låg lite avskilt från övriga mejeriprodukter. På alldeles vanliga “öppna” kylhyllor stod de laktos- och mjölkfria produkter på 60-70 centimeters breda hyllplan. Grädden stod på hylla ett och två uppifrån.
Jag tog ned en av förpackningarna. 35 % fett. Jag ställde tillbaka den och tog ned nästa. 36 % fett. Jag tvekade. Jag ville verkligen ha 40%-ig grädde. Jag stod en stund och velade fram och tillbaka, gick till och med tillbaka till mjölkkylen. Jag kunde ju faktiskt ha missat någon ensam liten tetra. Men nej, grädden var slut. Jag gick åter till den laktosfria delen och upprepade den tidigare proceduren. Men så med ens bestämde jag mig. Jag ställde tillbaka förpackningen jag höll i handen samtidigt som jag tänkte “Jag vill ha RIKTIG grädde!” I samma stund som jag var på väg att vända på klacken, föll min blick nedåt och där, inkilad mellan två yoghurtförpackningar ett par hyllor nedanför gräddförpackningarna, stod den. Mitt i allt det laktosfria, på en hylla med yoghurt. Fem dl äkta 40%-ig vispgrädde. Jag skrattade högt rakt ut och kände en stor tacksamhet, men också en extrem förvåning. Hur? Ja, jag ser väl det jag vill se. Eller hur var det nu? 😀
Visst hade jag sett små “mirakel” tidigare, men denna händelse blev en viktig del i min tro på tankens och skapandets kraft. Den hjälpte mig att börja tro på min egen förmåga. Och trots att det är en liten, simpel händelse som många skulle förklara som en ren slump, så är den händelsen, i min värld, en hjälp att kunna fortsätta tro att allting är möjligt. Och jag tror personligen inte att slumpen är en tillfällighet.

Ps. Idag använder jag nästan uteslutande laktosfria alternativ. 🙂

All kärlek till dig!// Allie

(Inlägg publicerat första gången 2025-12-06)

Idag fick jag min bok, mitt fysiska exemplar av “Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel”.
Bokens inledande delar handlar om hur Jerry och Esther kommer i kontakt med det de kallar “Abraham”. För de människor som har en bestämd trosuppfattning som motsäger det paret Hicks berättar, kan läsningen upplevas främmande eller kanske för en del, även skrämmande. Men Abraham träder inte fram för att försöka förändra någons övertygelse eller för att försöka få någon att tro på något speciellt. Abraham vill bara presentera de universella lagarna för att vi alla ska förstå vilket oerhört värde de innebär för oss.
Det resten av boken sedan handlar om är egentligen frågor och svar på de tre stora universiella lagarna. För den som inte vet, så är en universell lag, en lag som gäller alla, oavsett religion eller trossats. Nedan citerar jag de universiella lagarnas definition enligt Jerry och Esther Hicks bok.

“Det finns tre eviga universella lagar som vi ska hjälpa er att förstå bättre, så att ni kan tillämpa dem medvetet, effektivt och tillfredsställande under ert fysiska livsuttryck. Attraktionslagen är den första av lagarna vi berättar om, för om ni inte förstår eller kan tillämpa attraktionslagen effektivt, då kan ni inte heller använda er av den andra eller tredje lagen, läran om avsiktligt skapande och tillåtandets konst. Ni måste först förstå och effektivt tillämpa den första lagen för att kunna förstå och använda er av den andra. Och ni måste förstå och tillämpa den andra lagen innan ni kan förstå och använda er av den tredje.
Den första lagen, attraktionslagen, säger: Det som är lika dras till vartannat. Det här kan verka som ett ganska banalt påstående, men det definierar den mäktigaste lagen i universum – en lag som påverkar allting hela tiden. Det finns ingenting som inte påverkas av den här mäktiga lagen.
Den andra lagen, läran om avsiktligt skapande, lyder: Det jag tänker på och det jag tror på eller förväntar mig – det är. Kort sagt får du det du tänker på, vare sig du vill ha det eller inte. Avsiktligt skapande handlar i själva verket om att medvetet utnyttja tankens kraft, för om du inte förstår och tillämpar dessa lagar medvetet, kan du mycket väl skapa oavsiktligt.
Den tredje lagen, tillåtandets konst, lyder: Jag är det jag är och jag är villig att låta andra vara det de är. När du är villig att tillåta andra att vara som de är, även om de inte tillåter dig det, då blir du en sann tillåtare, men det är inte troligt att du når dit förrän du har kommit till insikt om hur det kommer sig att du får det du får.
Först när du förstår att inga andra kan bli en del av din upplevele om du inte bjuder in dem med dina tankar (eller med din uppmärksamhet på dem), och att inga omständigheter kan uppstå i din upplevelse om du inte bjuder in dem med din tanke (eller din iakttagelse av dem), blir du den tillåtare du ville bli när du först trädde in detta livsuttryck.
Med insikt i dessa tre mäktiga universella lagar, och med en medveten tillämpning av dem, får du den glädjefyllda friheten att kunna skapa din egen livsupplevelse exakt sådan som du vill att den ska vara. När du väl förstår att alla människor, omständigheter och händelser bjuds in i ditt liv av dig själv, genom dina tankar, kan du börja leva så som du avsåg när du fattade beslutet att träda in i en fysisk kropp. Förståelse för den mäktiga attraktionslagen tillsammans med föresatsen att avsiktligt skapa din egen upplevelse, leder dig slutligen fram till den ojämförliga frihet som bara kan uppstå ur en fullständig förståelse för och tillämpning av tillåtandets konst.”

Visst känns det mäktigt och spännande? Och jag har upplevt effekterna av de universella lagarna många många gånger. Förr utan att alls förstå dem, men under senare år mer och mer medvetet upptäkt min egen styrka och förmåga att själv skapa det jag vill ha. För några år sedan hände småsaker, som egentligen bara var sådana där härliga “slumpmässiga händelser” som vi alla då och då upplever. Idag förstår jag att det en effekt av min egen tanke, mina egna beslut. Men de små händelserna var också små frön som hjälpte mig att mer och mer tro på mig själv och min förmåga och idag skrattar jag många gånger högt av tacksamhet när jag ser både små och stora pusselbitar falla på plats. Livet är magiskt och det är jag som är trollkarlen i min egen värld. Jag är oändligt tacksam för denna insikt!

All kärlek till dig!// Allie

(Inlägg publicerat första gången 2025-12-03)

De flesta av oss har någon gång använt oss av uttryck som “lika barn leka bäst” eller “kaka söker maka”. Men vad betyder det? Inte heller det är så svårt att förstå. “Lika dras till lika.” Något annat som vi ofta också hör i olika sammanhang är “attraktionslagen”. Vi kan ibland också höra folk prata om “lagen av all jävlighet” (Murpy’s lag). Jag har under några år upplevt effekterna av attraktionslagen, de medvetna, ska jag tillägga. Jag har mer och mer trott på det faktum att vi faktiskt är skapare av vår egen tillvaro. Vi attraherar det vi tänker, vare sig vi vill eller inte. Men jag har nog egentligen inte förstått fullt ut hur det fungerar. Tills jag nyligen lyssnade på Esther och Jerry Hicks bok “Attraktionslagen, så får du den att verka till din fördel”. Det var mycket i boken jag redan kände till eftersom jag, som sagt, redan upplevt effekterna av medvetet skapande. Men det var också många bitar som föll på plats och jag kom på mig själv, att flera gånger under lyssnandet, känna den där fantastiska “aha-känslan”.

Jag kan inte i ett enda litet inlägg berätta om allt det fantastiska jag upplevde genom lyssnandet på boken, men jag kan säga att jag nu beställt ett exemplar av en fysisk bok så att jag kan fortsätta bläddra, läsa, styka under, förstärka, använda affirmationer med mera. Jag vill också rekommendera alla att läsa eller lyssna på denna bok. Oavsett vad du tror på eller vad du tänker. Ge den en chans! Ta dig igenom hela och avgör sen vad du tycker och tänker. Den är definitivt värd tiden.

Några saker i boken fångade dock mitt intresse lite mer och olika tankar dök upp. Några av de tankarna vill jag dela med mig av i detta inlägg.

“Du ser ju det du vill se!” är en kommentar jag ofta fått och fortfarande får höra då jag berättar något otroligt jag varit med om. Sammanträffanden där synkroniteten är så tydlig så inte ens logiska lilla jag kan bortse från att det inte kan vara en slump. Tidigare så har jag suckat och tänkt att personen som uttrycker kommentaren bara är någon som tyvärr inte kan tro på sin egen kraft och förmåga. Och kanske är det delvis sant, men det är inte så jag ser det idag. Självklart så ser jag det jag vill se, det är ju jag som har skapat det! Allt som lett till där jag är idag, den jag är idag, är effekterna av mitt eget skapande det vill säga mina egna tankar. Jag har förmågan och kraften att få det jag vill ha. Nu är jag säker på att någon protesterar och tänker att det där inte stämmer alls. Du tänker på saker som du absolut inte önskat in i ditt liv och ändå så strömmar just de där oönskade sakerna in. Och där kan jag då nämna “Murpy’s lag”. Du vaknar på morgonen, slår i tån i byrån, tappar paketet med flingor så de far ut över hela golvet och sen fortsätter hela din dag så där negativt och du tänker att du aldrig ens borde ha gått upp på morgonen. Du har väl aldrig önskat en sådan skitdag? Nej, inte medvetet. Men genom att “olycka” händer så blir du på dåligt humör och du får en negativ känsla i kroppen. Denna negativa känsla skapar negativa tankar och så går spiralen nedåt. De vibrationer du sänder ut attraherar samma vibrationer och automatiskt attraherar du fler “olyckor”. Går du till exempel ständigt omkring och är rädd för att du ska ramla i trappan så kommer du med största sannolikhet förr eller senare att faktiskt ramla i trappan. För vi attraherar omedvetet det vi inte vill ha eftersom vårt undermedvetna inte förstår ordet “inte”.

Jag har jobbat aktivt med att styra bort mina negativa tankar och fokusera på tankar som ger mig en positiv känsla. Jag nämnde detta i mitt förra inlägg också. När jobbiga tunga tankar dyker upp så fokuserar jag inte på att låta dem stanna för de ger mig en obehaglig känsla. Jag tänker inte på det jag inte har, avsaknaden, problemen. Jag styr istället mina tankar (gång på gång) mot något som jag är tacksam över, något jag vill, något som ger mig en behaglig känsla. Och jag har upptäckt att ju mer jag gör detta, desto bättre mår jag och fler och fler saker som jag vill och önskar faller på plats/kommer in i mitt liv.

Ta till exempel mitt förra jobb. Det var jag själv som skapade avslutet, även om det i stunden inte kändes så. Jag tog mig själv dit där jag är idag. Den gången var det inte på grund av en rädsla. Orsaken var inte en känsla av att jag inte räckte till. Nej, det var faktiskt så att jag redan någonstans inom mig hade tankar om att det inte var den plats jag var ämnad att stanna på. Och i och med att jag på något sätt tänkte mig bort från den arbetsplatsen så blev det också så.

Jag har flera gånger under de senaste åren upplevt hur saker jag beslutat mirakulöst har hänt. Jag kan idag se att miraklen var effekterna av attraktionslagen. Allt från att under många år ha jobbat med mig själv för att lära mig acceptera och älska mig själv för att i samma stund sända ut dessa fantastiska vibrationer och på så sätt attrahera människor med samma vibrationer in i mitt liv. Så jag mötte min andra halva, min stora kärlek. Tidigare när jag såg mig själv som ful, inte tillräcklig, svag… ja, då var min vibration låg och naturligtvis attraherade jag människor på samma låga frekvens. Det blev väldigt klart och tydligt för mig varför vi människor ofta går från en dålig relation till en annan lika dålig.

Jag förstår om detta inlägg känns rörigt. Det är svårt att uttrycka allt som jag vill uttrycka. Men egentligen spelar det ingen roll, för om detta är något som du behöver, ja, då har du själv attraherat in det i ditt liv och ja… Du förstår nog utan att jag ens behöver förklara. Och helt ärligt så skriver jag inte ens detta för dig. Jag skriver det för mig!

Jag vill gärna berätta fler anekdoter, fler små magiska händelser från mitt liv, men jag tror att jag kommer att försöka koncentrera mig på att då skriva inlägg som bara kommer att handla om just den aktuella händelsen. Det kan bli många inlägg… 🙂

All kärlek till dig!// Allie

(Inlägg publicerat första gången 2025-12-01)

LIVETS MELODI

“Se på livet som om det vore en sång, en melodi!” hörde jag någon säga. Det lät så vackert! Jag vill se livet på det sättet. Tänk så mycket innehåll det finns i en låt. En takt, ett beat, en melodi… Varje instrument, varje ton du hör, gör dig närvarande i nuet. Du nynnar på melodin och texten du hör – ord för ord – tar dig ingen annanstans än till just här och nu. Ingen skulle gå på en konsert för att höra det sista ackordet. Du lever i sången och njuter fullt ut av det du hör precis just i ögonblicket. Är inte det en vacker tanke?
Som jag skrev i förra inlägget, så fanns det en tid då jag bara ville framåt, se det där spännande som låg i fjärran. Jag har också så många gånger, fastnad i det gamla. “Tänk vad bra det var…”, “Åh, vad jag längtar tillbaka till…”, “Tänk om jag hade…” eller “Varför gjorde jag inte…”. Listan kan göras lång.
Idag är jag dock en bättre version av mig själv. Självklart hamnar jag fortfarande i “ego-fällan”. Men idag har jag en bättre möjlighet att snabbt ta mig upp ur gropen igen. Jag ser, nästan alltid, omgående vart jag är på väg. Jag kan identifiera mina gamla fällor och snabbt ta mig ur. Det är inte en enkel resa, men vem har sagt att det ska vara enkelt. Det är ju just p g a alla svårigheter som jag lär mig hur jag ska bli en bättre version av mig själv. Det är genom alla svårigheter som jag läker och växer. Och jag strävar varje stund mot att bli ännu en bättre version av mig själv.
Så många gånger har jag suttit där nere i gropen och tyckt synd om mig själv. Men jag bestämde mig en dag för att det är jag som bestämmer, inte mitt ego. Jag har alltid ett val. “Ja, men om det sker något oförutsett som du inte kan rå över, om det faktiskt ÄR “andras fel att något händer dig”, tänker du kanske. Ja, det kan jag självklart inte rå över, men jag har ett val att välja hur jag ska tolka det som sker och hur jag väljer att hantera det som sker. Så snart jag börjar skylla min “olycka” på yttre omständigheter eller på andra människor och väljer att inte göra något åt min egen situation, ja, då väljer jag faktiskt att göra mig själv till ett offer. Det är helt och hållet mitt eget ansvar hur jag väljer att gå vidare.

Jag vill nu berätta en personlig sak som alldeles nyligen hände i mitt liv. En sak som jag för några år sedan hade skämts över. En situation som jag då hade försökte mörka eftersom jag i situationen hade känt mig helt värdelös och med det gjort mig till ett offer för det som hänt. Ingen skulle få veta hur dålig människa jag egentligen var. Eller kanske hade jag vitt och brett talat om hur illa jag blivit behandlad, hur orättvisa och hemska alla andra är. Och självklart kände jag just så som jag beskrivit när jag var i situationen, men jag såg det. Jag hade lärt mig, genom mitt övande, att kunna identifierade vad min reaktion berodde på. Jag kunde se att allt handlade om hur jag tidigare i mitt liv hanterat situtationer. Jag kunde se hur gamla sår revs upp och jag kunde välja att aktivt jobba med mina tankar och känslor kring detta. För som de flesta av oss är medvetna om, så är vi inte våra tankar. Det är ju till och med så att våra tankar ofta ljuger. De använder våra gamla erfarenheter och upplevelser till att skapa sanningar som inte finns. Därför väljer jag idag att inte skämmas. Jag väljer att inte vara tyst. Idag väljer jag att berätta. Jag väljer att berätta min sanning, min version.

Jag började ett nytt jobb för några månader sedan. Organisationen jag skulle arbeta i var jag bekant med sedan nästan 3 år, men yrkesrollen var ny för mig. Så var även arbetsplatsen, som var i uppstartningsfas. Jag har under de senaste 20 åren till största del arbetat som behandlare. Nu skulle jag för första gången (på papper) få arbetsleda andra människor. Min nya roll kändes spännande och utmanande och jag tvivlade aldrig på att den skulle passa mig. Under ett par månaders tid pågick förberedelserna för öppnandet och det var roligt, men också svårt. Jag efterfrågade hjälp men fick till mig att det bara var att fortsätta som jag gjorde.
Så kom personalgruppen på plats och några intressanta introduktionsdagar följde. Jag åkte på kurs och väl tillbaka så började jag bygga upp samarbete och relationer med mina nya medarbetare. Det var fantastiskt roligt. Jag fick mycket positiv feedback och jag kände att jag hade gruppens förtroende.
När introduktionen pågått några dagar så min chef upp sig sig och strax innan hen slutade blev jag kallad till ett möte. Informationen jag fick var att mötet handlade om min provanställning och jag rekommenderades ha med fackligt ombud. Två dagar senare var det dags. Jag inledde dagen, enligt planering, tillsammans med den personal som var på plats. Jag hade bland annat ännu ett fantastiskt samtal med en kollega och sa till övriga att vi fortsätter efter mitt möte. Så blev det inte.
Jag kom in i ett möte där jag fick informationen att arbetsgivaren hade beslutat att avsluta min provanställning utifrån argumentet “en gemensam bedömning”. Jag ifrågasatte självklart hanteringen av mitt ärende. Jag hade inte fått någon som helst feedback, inga samtal om vad som inte fungerade eller vad jag behövde förändra för att göra ett bättre jobb. Jag fick inga andra svar än att det är så här det är och det är inget jag kan förändra. Fackombudet uttryckte också sin åsikt om att organistationen ännu en gång hanterat ett personalärende på ett mycket bristfälligt sätt, men tyvärr är det som arbetsgivaren säger; de behöver inte ge någon motivering till varför de väljer att avsluta en provanställning. Jag upplystes även om min lojalitet mot organisationen och vad jag får och inte får säga till mina kollegor. Då jag uppgav att jag inte tänker ljuga utan säga som det är, d v s att arbetsgivaren avslutar min provanställning och jag inte vet varför, blev jag arbetsbefriad och skickades hem, tystad, med två veckors bibehållen lön. Jag fick inte ens säga “hej då” till mina kollegor.
Jag åkte från min arbetsplats med ett tungt hjärta och alla mina tankar grundades förstås på saker ur mitt förflutna. Inte p g a att jag varit med om en liknande händelse tidigare, för det har jag inte. Jag har aldrig i mitt liv blivit uppsagd. Jag har aldrig i mitt liv blivit behandlad på detta sätt och jag fattade ingenting. Sår från mitt förflutna gjorde sig påminda, sår som handlade om min självkänsla, min tro på mig själv, att bli orättvist behandlad o s v. Det var de tankarna som tog fart. Dock med en liten skillnad jämfört med om det hänt mig några år tidigare, nämligen att jag såg mina tankar. Jag var medveten om att detta var gammal “skit” och oförätter som drog igång en negativ spiral och jag tänkte inte tillåta dessa tankar att ta kontroll över mig.

Jag vet att saker och ting sker exakt som de ska och jag började omedelbart att fokusera på tanken “vad spännande, undrar vad livet tar mig nu”. Under en vecka jobbade jag konstant med alla tankar som dök upp. “Vem har huggit mig i ryggen?” “Vem vill mig illa?” “Vad har jag gjort fel?” “Hur ska jag kunna betala mina räkningar?” “Hur ska jag kunna få ett jobb med en avslutad provanställlning i bagaget?” Listan kan göras lång. Men mitt mål var att fokusera på tre meningar: “Allt är som det ska!”, “Allt ordnar sig!” och “Jag är här och nu!”
Och så deltog jag i Flow Summit 2025 där jag lyssnade på några fantastiska talare, rensade både kropp och själ i olika meditationer och övningar. Jag blev påmind, jag lyftes, jag stärktes, jag läkte, jag lärde och jag växte.

Och på min första arbetslösa dag kände jag mig stark och redo. Redo för att fortsätta min melodi. Min resa i livets melodi. Jag är här! Jag är nu! Jag lyssnar på den ton, det ord, det instrument jag just i detta nu, hör. Och jag litar på att sången leder mig från en ton till en annan i precis rätt takt. Och jag är tacksam! Tacksam över att alltid ha det jag behöver. Det är kanske inte alltid det jag Vill ha, men det är Alltid det jag just nu behöver. Jag är tacksam över min förmåga att vara tacksam och jag är tacksam över att få vara en del av denna vackra melodi.

All kärlek till dig!// Allie

(Publicerad första gången 2025-11-17)

Hur hamnade jag här?
För några månader sedan så hände en grej som ledde till att nya dörrar öppnades upp för mig. Bland annat så startade jag upp ytterligare en blogg (ja, jag är tusenkonstnär, typ) och så efter ytterligare händelser så hamnade jag här. Jag trodde att min blogg skulle flyttas med från wordpress och att jag bara skulle fortsätta att skriva, men så var inte fallet. Här är jag nu på en helt blank och ny sida. Jag funderade hit och dit och kom fram till att jag ju vill dela med mig av resan från början, men känns trist att bara länka till gamla inlägg. Jag väljer istället att klippa och klistra och kanske göra små ändringar, lägga till bilder m.m.
Here, we go… 🙂

LIVETS RESA (Publicerad första gången 2025-11-09)
Det finns ett uttryck som du säkert hört; “Life is a journey, not a destination.” Igår hörde jag något som fick mig att börja fundera på detta. När vi reser så har vi ändå ett mål. Något vi ser fram emot. Jag kommer ihåg hur jag, som tonåring, alltid tyckte att livet var så tråkigt när jag inte hade något att se fram emot. Jag ville alltid att det skulle finnas något roligt där borta i horisonten. Så kom dagen när det roliga var där och så gick dagen när det roliga var där och i en blink så låg det bakom som ett minne att tänka tillbaka på. Och jag ville på en gång ha något nytt att blicka fram emot. Annars var ju livet tråkigt. Vad jag inte såg då, som jag ser tydligt och klart idag, är att jag aldrig riktigt kunde njuta fullt ut av att vara här och nu i det roliga.

Så minns jag längre tillbaka. Jag var 7-8 år och befann mig i “min” Vitsippsskog. Skogen var egentligen en dunge, men för mig var den magisk. Genom skogen porlade en liten bäck. Träden var höga, fåglarna kvittrade.

Jag gick där på stigen genom skogen, genom vitsipporna som täckte marken, över den lilla bäcken och på andra sidan min skog fanns ett stort fält (en vildvuxen gräsplätt) och mitt på fältet stod en gammal ek. Det var inte så mycket kvar av den där eken, men ovanför den halvdöda ihåliga stammen levde fortfarande några grenar. Hålet i stammen var precis lagom för lilla mig att krypa in i och jag minns att jag tyckte det var så spännande.
Jag lekte själv i den där skogen och på den där ängen. Jag letade skatter och hela min värld var vacker och magisk. Jag kan fortfarande än idag minnas känslan av vitsippor som strök mot mina bara ben, jag hör fåglarna och bäcken, jag ser allt det där vackra inom mig och jag minns hur jag med skräckblandad förtjusning kröp in i trädet. Jag levde! Här och nu! Jag behövde inget då. Jag behövde inget sen. Allt jag behövde var nu och det var fullständigt magiskt.

Jag vet inte när jag började tappa den där magin och börja längta efter det där som låg framför eller sakna det som varit, men helt plötsligt så var jag där i “tråkigheten”.

Tiden gick, tonåren försvann, kärleken kom och gick och kom igen. Förlovning. Uppbrott. Ny förlovning. Ett äktenskap och två barn. En skilsmässa. Och plötsligt var det år 2007. Jag var 40 och påbörjade den tuffaste men också den mest fantastiska resa någonsin. Och det bästa är att den fortfarande pågår. Det har hänt så mycket med mig under denna tid och bara att berätta allt det skulle ta timmar, dagar, veckor. Men det är inte om dåtiden jag vill prata. Inte heller om framtiden. Jag vill prata om nuet. För genom min resa så har jag börjat hitta tillbaka till den där magiska skogen, där jag lever här och nu och tar tillvara på den stund som är.

Nej, det är inte alltid lätt. Egot vill ofta dra mig tillbaka till det gamla, det invanda, det bekväma. Men jag, mitt sanna jag, vill aldrig någonsin tillbaka dit igen. Så jag “jobbar” konstant på att stanna kvar här. Just precis här. Jag har nämligen insett att om jag är i nuet så behöver jag aldrig vara rädd. Det är faktiskt sant! Rädslan är vår absolut värsta fiende och vi matas konstant med katastofer och annat elände. Jag är inte nonchalant. Jag VET att det händer massa hemskheter ute i världen. Men världen blir inte bättre för att jag går omkring och är rädd. JAG mår inte bättre för att jag går omkring och är rädd. Jag tror fullt och fast på det som sedan några år tillbaka är mitt ledmotiv; “Be the change you want to see in the world.” Jag vill leva och andas kärlek. Jag vill leva här och nu. Jag vill vara den förändring jag vill se i världen. Jag är övertygad om att det endast är så vi kan skapa en värld av fred och kärlek. När vi slutar vara rädda. När vi börjar leva kärlek. När vi tillåter varandra att vara oss själv. När vi får vara vårt sanna autentiska jag. När vi tillsammans bara är här och nu. När var och en av oss slutar peka på vad andra borde förändra och istället tar ansvar för oss själva och vår egen förändring. Då kommer vi att se magi. Riktig magi.

Det är så här jag väljer att leva. Jag väljer nu. Jag väljer kärlek. Jag väljer glädje. Jag väljer lycka. Det är mitt liv. Det är mina val. Och det är fantastiskt!

Men, tänker du kanske, vad har det här inlägget med rubriken att göra? Ja, det är väl lite så att jag har förmågan att sväva iväg åt olika håll. Jag har ju så mycket inom mig som vill ut. Men, det finns en röd tråd och jag kan hitta tillbaka till ursprunget. Hitta tillbaka till början där jag skrev att livet är en resa. Ge en förklaring på varför rubriken till detta inlägg är “livet är en sång”. Men inte denna gång. Just här och nu har jag skrivit klart. Jag kommer tillbaka med del 2, när “tiden” är rätt. När jag känner att här och nu vill jag skriva igen. På återseende!

All kärlek till dig!// Allie