Hur hamnade jag här?
För några månader sedan så hände en grej som ledde till att nya dörrar öppnades upp för mig. Bland annat så startade jag upp ytterligare en blogg (ja, jag är tusenkonstnär, typ) och så efter ytterligare händelser så hamnade jag här. Jag trodde att min blogg skulle flyttas med från wordpress och att jag bara skulle fortsätta att skriva, men så var inte fallet. Här är jag nu på en helt blank och ny sida. Jag funderade hit och dit och kom fram till att jag ju vill dela med mig av resan från början, men känns trist att bara länka till gamla inlägg. Jag väljer istället att klippa och klistra och kanske göra små ändringar, lägga till bilder m.m.
Here, we go… 🙂

LIVETS RESA (Publicerad första gången 2025-11-09)
Det finns ett uttryck som du säkert hört; “Life is a journey, not a destination.” Igår hörde jag något som fick mig att börja fundera på detta. När vi reser så har vi ändå ett mål. Något vi ser fram emot. Jag kommer ihåg hur jag, som tonåring, alltid tyckte att livet var så tråkigt när jag inte hade något att se fram emot. Jag ville alltid att det skulle finnas något roligt där borta i horisonten. Så kom dagen när det roliga var där och så gick dagen när det roliga var där och i en blink så låg det bakom som ett minne att tänka tillbaka på. Och jag ville på en gång ha något nytt att blicka fram emot. Annars var ju livet tråkigt. Vad jag inte såg då, som jag ser tydligt och klart idag, är att jag aldrig riktigt kunde njuta fullt ut av att vara här och nu i det roliga.

Så minns jag längre tillbaka. Jag var 7-8 år och befann mig i “min” Vitsippsskog. Skogen var egentligen en dunge, men för mig var den magisk. Genom skogen porlade en liten bäck. Träden var höga, fåglarna kvittrade.

Jag gick där på stigen genom skogen, genom vitsipporna som täckte marken, över den lilla bäcken och på andra sidan min skog fanns ett stort fält (en vildvuxen gräsplätt) och mitt på fältet stod en gammal ek. Det var inte så mycket kvar av den där eken, men ovanför den halvdöda ihåliga stammen levde fortfarande några grenar. Hålet i stammen var precis lagom för lilla mig att krypa in i och jag minns att jag tyckte det var så spännande.
Jag lekte själv i den där skogen och på den där ängen. Jag letade skatter och hela min värld var vacker och magisk. Jag kan fortfarande än idag minnas känslan av vitsippor som strök mot mina bara ben, jag hör fåglarna och bäcken, jag ser allt det där vackra inom mig och jag minns hur jag med skräckblandad förtjusning kröp in i trädet. Jag levde! Här och nu! Jag behövde inget då. Jag behövde inget sen. Allt jag behövde var nu och det var fullständigt magiskt.

Jag vet inte när jag började tappa den där magin och börja längta efter det där som låg framför eller sakna det som varit, men helt plötsligt så var jag där i “tråkigheten”.

Tiden gick, tonåren försvann, kärleken kom och gick och kom igen. Förlovning. Uppbrott. Ny förlovning. Ett äktenskap och två barn. En skilsmässa. Och plötsligt var det år 2007. Jag var 40 och påbörjade den tuffaste men också den mest fantastiska resa någonsin. Och det bästa är att den fortfarande pågår. Det har hänt så mycket med mig under denna tid och bara att berätta allt det skulle ta timmar, dagar, veckor. Men det är inte om dåtiden jag vill prata. Inte heller om framtiden. Jag vill prata om nuet. För genom min resa så har jag börjat hitta tillbaka till den där magiska skogen, där jag lever här och nu och tar tillvara på den stund som är.

Nej, det är inte alltid lätt. Egot vill ofta dra mig tillbaka till det gamla, det invanda, det bekväma. Men jag, mitt sanna jag, vill aldrig någonsin tillbaka dit igen. Så jag “jobbar” konstant på att stanna kvar här. Just precis här. Jag har nämligen insett att om jag är i nuet så behöver jag aldrig vara rädd. Det är faktiskt sant! Rädslan är vår absolut värsta fiende och vi matas konstant med katastofer och annat elände. Jag är inte nonchalant. Jag VET att det händer massa hemskheter ute i världen. Men världen blir inte bättre för att jag går omkring och är rädd. JAG mår inte bättre för att jag går omkring och är rädd. Jag tror fullt och fast på det som sedan några år tillbaka är mitt ledmotiv; “Be the change you want to see in the world.” Jag vill leva och andas kärlek. Jag vill leva här och nu. Jag vill vara den förändring jag vill se i världen. Jag är övertygad om att det endast är så vi kan skapa en värld av fred och kärlek. När vi slutar vara rädda. När vi börjar leva kärlek. När vi tillåter varandra att vara oss själv. När vi får vara vårt sanna autentiska jag. När vi tillsammans bara är här och nu. När var och en av oss slutar peka på vad andra borde förändra och istället tar ansvar för oss själva och vår egen förändring. Då kommer vi att se magi. Riktig magi.

Det är så här jag väljer att leva. Jag väljer nu. Jag väljer kärlek. Jag väljer glädje. Jag väljer lycka. Det är mitt liv. Det är mina val. Och det är fantastiskt!

Men, tänker du kanske, vad har det här inlägget med rubriken att göra? Ja, det är väl lite så att jag har förmågan att sväva iväg åt olika håll. Jag har ju så mycket inom mig som vill ut. Men, det finns en röd tråd och jag kan hitta tillbaka till ursprunget. Hitta tillbaka till början där jag skrev att livet är en resa. Ge en förklaring på varför rubriken till detta inlägg är “livet är en sång”. Men inte denna gång. Just här och nu har jag skrivit klart. Jag kommer tillbaka med del 2, när “tiden” är rätt. När jag känner att här och nu vill jag skriva igen. På återseende!

All kärlek till dig!// Allie