LIVETS MELODI

“Se på livet som om det vore en sång, en melodi!” hörde jag någon säga. Det lät så vackert! Jag vill se livet på det sättet. Tänk så mycket innehåll det finns i en låt. En takt, ett beat, en melodi… Varje instrument, varje ton du hör, gör dig närvarande i nuet. Du nynnar på melodin och texten du hör – ord för ord – tar dig ingen annanstans än till just här och nu. Ingen skulle gå på en konsert för att höra det sista ackordet. Du lever i sången och njuter fullt ut av det du hör precis just i ögonblicket. Är inte det en vacker tanke?
Som jag skrev i förra inlägget, så fanns det en tid då jag bara ville framåt, se det där spännande som låg i fjärran. Jag har också så många gånger, fastnad i det gamla. “Tänk vad bra det var…”, “Åh, vad jag längtar tillbaka till…”, “Tänk om jag hade…” eller “Varför gjorde jag inte…”. Listan kan göras lång.
Idag är jag dock en bättre version av mig själv. Självklart hamnar jag fortfarande i “ego-fällan”. Men idag har jag en bättre möjlighet att snabbt ta mig upp ur gropen igen. Jag ser, nästan alltid, omgående vart jag är på väg. Jag kan identifiera mina gamla fällor och snabbt ta mig ur. Det är inte en enkel resa, men vem har sagt att det ska vara enkelt. Det är ju just p g a alla svårigheter som jag lär mig hur jag ska bli en bättre version av mig själv. Det är genom alla svårigheter som jag läker och växer. Och jag strävar varje stund mot att bli ännu en bättre version av mig själv.
Så många gånger har jag suttit där nere i gropen och tyckt synd om mig själv. Men jag bestämde mig en dag för att det är jag som bestämmer, inte mitt ego. Jag har alltid ett val. “Ja, men om det sker något oförutsett som du inte kan rå över, om det faktiskt ÄR “andras fel att något händer dig”, tänker du kanske. Ja, det kan jag självklart inte rå över, men jag har ett val att välja hur jag ska tolka det som sker och hur jag väljer att hantera det som sker. Så snart jag börjar skylla min “olycka” på yttre omständigheter eller på andra människor och väljer att inte göra något åt min egen situation, ja, då väljer jag faktiskt att göra mig själv till ett offer. Det är helt och hållet mitt eget ansvar hur jag väljer att gå vidare.

Jag vill nu berätta en personlig sak som alldeles nyligen hände i mitt liv. En sak som jag för några år sedan hade skämts över. En situation som jag då hade försökte mörka eftersom jag i situationen hade känt mig helt värdelös och med det gjort mig till ett offer för det som hänt. Ingen skulle få veta hur dålig människa jag egentligen var. Eller kanske hade jag vitt och brett talat om hur illa jag blivit behandlad, hur orättvisa och hemska alla andra är. Och självklart kände jag just så som jag beskrivit när jag var i situationen, men jag såg det. Jag hade lärt mig, genom mitt övande, att kunna identifierade vad min reaktion berodde på. Jag kunde se att allt handlade om hur jag tidigare i mitt liv hanterat situtationer. Jag kunde se hur gamla sår revs upp och jag kunde välja att aktivt jobba med mina tankar och känslor kring detta. För som de flesta av oss är medvetna om, så är vi inte våra tankar. Det är ju till och med så att våra tankar ofta ljuger. De använder våra gamla erfarenheter och upplevelser till att skapa sanningar som inte finns. Därför väljer jag idag att inte skämmas. Jag väljer att inte vara tyst. Idag väljer jag att berätta. Jag väljer att berätta min sanning, min version.

Jag började ett nytt jobb för några månader sedan. Organisationen jag skulle arbeta i var jag bekant med sedan nästan 3 år, men yrkesrollen var ny för mig. Så var även arbetsplatsen, som var i uppstartningsfas. Jag har under de senaste 20 åren till största del arbetat som behandlare. Nu skulle jag för första gången (på papper) få arbetsleda andra människor. Min nya roll kändes spännande och utmanande och jag tvivlade aldrig på att den skulle passa mig. Under ett par månaders tid pågick förberedelserna för öppnandet och det var roligt, men också svårt. Jag efterfrågade hjälp men fick till mig att det bara var att fortsätta som jag gjorde.
Så kom personalgruppen på plats och några intressanta introduktionsdagar följde. Jag åkte på kurs och väl tillbaka så började jag bygga upp samarbete och relationer med mina nya medarbetare. Det var fantastiskt roligt. Jag fick mycket positiv feedback och jag kände att jag hade gruppens förtroende.
När introduktionen pågått några dagar så min chef upp sig sig och strax innan hen slutade blev jag kallad till ett möte. Informationen jag fick var att mötet handlade om min provanställning och jag rekommenderades ha med fackligt ombud. Två dagar senare var det dags. Jag inledde dagen, enligt planering, tillsammans med den personal som var på plats. Jag hade bland annat ännu ett fantastiskt samtal med en kollega och sa till övriga att vi fortsätter efter mitt möte. Så blev det inte.
Jag kom in i ett möte där jag fick informationen att arbetsgivaren hade beslutat att avsluta min provanställning utifrån argumentet “en gemensam bedömning”. Jag ifrågasatte självklart hanteringen av mitt ärende. Jag hade inte fått någon som helst feedback, inga samtal om vad som inte fungerade eller vad jag behövde förändra för att göra ett bättre jobb. Jag fick inga andra svar än att det är så här det är och det är inget jag kan förändra. Fackombudet uttryckte också sin åsikt om att organistationen ännu en gång hanterat ett personalärende på ett mycket bristfälligt sätt, men tyvärr är det som arbetsgivaren säger; de behöver inte ge någon motivering till varför de väljer att avsluta en provanställning. Jag upplystes även om min lojalitet mot organisationen och vad jag får och inte får säga till mina kollegor. Då jag uppgav att jag inte tänker ljuga utan säga som det är, d v s att arbetsgivaren avslutar min provanställning och jag inte vet varför, blev jag arbetsbefriad och skickades hem, tystad, med två veckors bibehållen lön. Jag fick inte ens säga “hej då” till mina kollegor.
Jag åkte från min arbetsplats med ett tungt hjärta och alla mina tankar grundades förstås på saker ur mitt förflutna. Inte p g a att jag varit med om en liknande händelse tidigare, för det har jag inte. Jag har aldrig i mitt liv blivit uppsagd. Jag har aldrig i mitt liv blivit behandlad på detta sätt och jag fattade ingenting. Sår från mitt förflutna gjorde sig påminda, sår som handlade om min självkänsla, min tro på mig själv, att bli orättvist behandlad o s v. Det var de tankarna som tog fart. Dock med en liten skillnad jämfört med om det hänt mig några år tidigare, nämligen att jag såg mina tankar. Jag var medveten om att detta var gammal “skit” och oförätter som drog igång en negativ spiral och jag tänkte inte tillåta dessa tankar att ta kontroll över mig.

Jag vet att saker och ting sker exakt som de ska och jag började omedelbart att fokusera på tanken “vad spännande, undrar vad livet tar mig nu”. Under en vecka jobbade jag konstant med alla tankar som dök upp. “Vem har huggit mig i ryggen?” “Vem vill mig illa?” “Vad har jag gjort fel?” “Hur ska jag kunna betala mina räkningar?” “Hur ska jag kunna få ett jobb med en avslutad provanställlning i bagaget?” Listan kan göras lång. Men mitt mål var att fokusera på tre meningar: “Allt är som det ska!”, “Allt ordnar sig!” och “Jag är här och nu!”
Och så deltog jag i Flow Summit 2025 där jag lyssnade på några fantastiska talare, rensade både kropp och själ i olika meditationer och övningar. Jag blev påmind, jag lyftes, jag stärktes, jag läkte, jag lärde och jag växte.

Och på min första arbetslösa dag kände jag mig stark och redo. Redo för att fortsätta min melodi. Min resa i livets melodi. Jag är här! Jag är nu! Jag lyssnar på den ton, det ord, det instrument jag just i detta nu, hör. Och jag litar på att sången leder mig från en ton till en annan i precis rätt takt. Och jag är tacksam! Tacksam över att alltid ha det jag behöver. Det är kanske inte alltid det jag Vill ha, men det är Alltid det jag just nu behöver. Jag är tacksam över min förmåga att vara tacksam och jag är tacksam över att få vara en del av denna vackra melodi.

All kärlek till dig!// Allie

(Publicerad första gången 2025-11-17)