I fredags var det den 13:e, alltså fredag den 13:e. Otursdagen! Eller ja, för de som tror på det där med skrock. Jag brukade tro likt många andra, d v s “gå inte upp ur sängen denna dag”. Eller “tvi tvi tvi” när en svart katt sprang över vägen… Eller “lägg inte nycklarna på bordet”… Eller… ja, listan på våra gamla oturs-skrock kan göras mycket lång. Idag går jag emot allt det där. Jag går under stegar. Jag lägger nycklarna på bordet. Jag vägrar spotta för att en katt med en viss färg korsar min väg. Men, jo, jag tar nog fortfarande i trä/kastar peppar över axeln då och då… för säkerhets skull… MEN, jag håller på att försöka jobba bort det där. För jag tror ju inte att något kommer hända bara för att jag inte gjorde si eller för att jag gjorde så. Men rädslan i oss är djupt rotad.

Idag lever jag med tron att jag är min egen Gud och skapar min egen framtid. Alltså skapar jag den olycka som eventuellt händer mig om jag till exempel stiger ur sängen fredagen den 13:e. Varför är det så? Ja, jag förutsätter att något kommer att hända och med största sannolikhet gör det också det. Jag ser det jag tror på. Och tror jag på otur en specifik dag, då attraherar jag den där oturen. Jag förutsätter att dåliga saker redan hänt. Jag känner mig negativt inställd och enligt attraktionslagen så attraherar jag då detsamma.

Jag såg många olika exempel på människor som uttryckte “ja, det var väl väntat, det är ju fredagen den 13:e!, “jag visste att något sådant här skulle hända idag”… osv. Jag brukade också ha otur denna dag, men numer så är det en av mina turdagar. Det händer oftast väldigt bra saker just den 13:e. Jag älskar nummer 13. Och det är väl just därför som det händer goda ting. Jag är positiv och attraherar detsamma. Jag ser det jag vill se!

Just det där att hitta pengar, fick mig att tänka på en händelse från min barndom. Jag och min syster hälsade på farmor och farfar i Göteborg och vi skulle gå ned till en liten närbutik och köpa något gott. Jag och min syster började skoja med varandra att vi hittade pengar. “Kolla, en femma!”, “Där ligger en krona!” osv. Mitt i ett av mina “seriösa” uttrop om att det ligger pengar på marken, så ser jag en tiokronerssedel ligga och fladdra vid ett bildäck. Syster yster trodde förstås inte på mig när jag dök ned på marken och fångade upp tian, men hon gjorde stora ögon när hon såg den riktiga sedeln. Tio kronor var mycket på den tiden. Jag gav hälften till min syster och vi förundrades över vilken “tur” vi hade. Idag tror jag ju inte att det vara bara tur. Jag minns att jag verkligen föreställde mig riktiga pengar och på något sätt trodde att jag faktiskt skulle hitta något. Jag antar att med ett barns oskyldiga tro och fantasi, så skapade jag just det jag hittade.

All kärlek till dig!//Allie