Tror jag i alla fall! 🙂

Jag ber verkligen om ursäkt för mina flera månader långa frånvaro. Det var inte tänkt att bli så länge, men jag har helt enkelt inte haft ork och lust att skriva.

I april dog min pappa, plötsligt och oväntat. Efter det blev det begravningsplanering, bouppteckning och allt vad detta innebär.

Jag är okej! Jag är “vän” med döden. Jag ser min sorg och jag sörjer på mitt sätt. Dock känns det fortfarande overkligt att pappa inte bara är ett samtal bort. Det är det svåraste. Vet inte hur många gånger jag, sedan april, tänkt att jag vill berätta något för pappa och i samma stund insett, att det kan jag ju inte.

Men jag vet att allt är som det ska och med döden har det också kommit nya möjligheter, nya vägar som inte skulle ha öppnats om det inte vore för att… Jag känner en enorm tacksamhet att det var just pappa som var min pappa. Jag har honom att tacka för så otroligt mycket.

In Memorial (To Dan) – En dikt som min pappa skrivit (på svenska), blev med min och min partners hjälp till en sång på engelska. En låt som vi släppte samma dag och tid som begravningsakten började.

Under sommaren har jag också arbetsprövat på en plats som givit mig mer insikt i både liv och död, men framför allt så har jag lärt mig ännu mer om mig själv. Och det är jag alltid tacksam för. Nu stänger jag den dörren, för att låta nästa öppnas…

Snart tillbaka igen!
All kärlek!//Allie